Det vackraste jag vet

Det kryllade av söndagsskolor i Sverige på den tiden och lilla Lenhovda i Småland var inget undantag. När söndagen kom satt många av kvarterets barn bänkade i den lilla anspråkslösa baptistkyrkan. Där, bland flanellografbilder, stora glada sångplanscher och den varma atmosfären med söndagsskolläraren Britt som berättade om himlen, grundades min enkla barnatro.

Det blev mer än söndagsskola för min del, juniorerna, gitarrkurs, sånggrupp, gudstjänster och kvällsmöten. När jag närmade mig tonåren var min tro väldigt självklar, men i grunden fanns där en stor otrygghet. Jag märkte på mina kompisar i kyrkan och även de vuxna där, att de hade något som jag saknade. När de bad till Jesus, bad de som om de KÄNDE honom. Jag bad också, tyst, men mer i förhoppning att nån skulle lyssna. De utstrålade en glädje och trygghet som jag saknade. Det där både skrämde och tilltalade mig.

En lördagskväll, den 18 oktober, 1975, var det ”väckelsemöte” i kyrkan. Jag var där, liksom många andra. Den besökande evangelistens predikan väckte någonting i mig. Han talade bl.a. om att Jesus ska komma tillbaka till jorden och frågan var om vi var redo. Utan rädsla, men i stor övertygelse visste jag att det här gällde mig. Jag MÅSTE få allting klart med Gud. Jag måste VETA att jag tillhör honom. Så jag viskade, mitt under kvällsmötet, till min bänkgranne; ”Kerstin, jag vill bli frälst!”

Den kvällen hände något i mig. Ung och blyg reste jag mig, och Kerstin följde med, ur bänkraden. Vi gick gången fram förbi alla människor och in i ett mindre rum vid sidan om, där vi böjde våra knän. Det där med att bli frälst, jag visste vad det var. Att öppna sitt hjärta för Jesus och låta honom ta hand om mitt liv. Det var det allt handlade om i den stunden. Att få min sak klar med Gud. Och där, på knä hände något. Det var som att komma hem. Jag visste att jag hade kommit rätt. Jag fick en frid i hjärtat som inte funnits där förut. När jag cyklade hem från kyrkan den kvällen grät jag, av glädje! Jag hade fått en visshet i hjärtat att jag tillhör Jesus.

Det har gått många år sedan den kvällen. Jag har kunnat se hur Gud haft omsorg om mig hela mitt liv. Jag är så tacksam för den frid han bevarat mig i under alla år och genom både dalar och berg. Fortfarande är det så, att det vackraste jag vet är när en människa förstår att tron på Jesus är på riktigt och att det är möjligt att lära känna honom. Den människan blir förvandlad.

Gud välsigne dig!

Hälsningar Mia